Lycka?
Hur ska egentligen lycka beskrivas?
Egentligen är jag så otroligt lycklig och så sinnesjukt glad att jag har min käraste och de finaste vännerna i hela världen, men ändå så ligger sorgen och trycker i hjärtat på mig.
Varför kan man inte få vara lycklig hela tiden? Jag vill stanna i min euforiska bubbla, med tryggheten, samtidigt som jag verkligen vill ut på äventyr.
Är det såhär man känner när man håller på att bli vuxen?
Inte vet jag, men jag tror det är däråt mitt liv pekar. Jag håller på att bli vuxen och det gör mig lite rädd, men ändå nyfiken.
Alla ska åt olika håll, varav jag ska hålla till på andra sidan engelska kanalen i tre månader. Tolv veckor. Det kommer bli bra, det vet jag, nästan de bästa tre månaderna i mitt snart artonåriga liv, men separationsångesten är nog den värsta.
Gråt i halsen är inget att ha, så att se det positiva med allt är förmodligen det bästa man kan göra. Trots det saknar jag min älskade, som åkte för bara några timmar sedan, och kommer göra hela natten tills han kommer tillbaka imorgon och håller om mig som bara han gör. I hans varma, trygga famn vill jag stanna, tills det är dags att ge sig av.
