Jag vill ha men egen version av Edward Cullen!
Nu har jag sprungit iväg med ett antal inlägg och alla om lycklig eller olycklig kärlek, det börjar näst intill bli lite tjatigt. Är det lättast att skriva om för att man längtar efter att komma dit? Eller är det för att man varit där och vet mest om just den situationen?
Tillexempel lyckan när din käraste gör eran kärlek offentlig genom att kyssa dig i stan, på jobbet, i skolan, där folk kan se! Känslan som uppkommer när någon berättar med ord eller utan att den vill tillhöra dig, att du får tillhöra den, är obeskrivlig.
Är det den en singeltjej på snart sjutton år sitter och väntar på i sitt stora kök, ihopkrupen på en stol och med ett fundersamt uttryck på sin släta panna. Sitter hon där och väntar trots att hon bestämt sig för att inte sitta och vänta på den där herr åkare som tycks ha försvunnit spårlöst ur hennes värld.
Vad finns det egentligen att vänta på? Ut och trotsa förkylningen kvinna, där inne finns det inte en chans att du hittar honom om det inte ska vara din käraste pappa!
Slut-tjatat!
jag kommer, jag kommer, baby jag tror jag är kär.
